.

Den där positiva känslan jag pratade om igår är som totalt bortblåst. Idag har jag insett att det är något fel på mig, jag är trasig. Jag gick sönder för flera år sedan. Jag förstår inte. Jag tänker inte på vad jag gör, sårar människor jag älskar. Intalar mig själv att det inte är så farligt men lever med en så stor ångest inom mig. Känns som att panikångest attackerna inte är långt borta nu. De är hemska, jag har sluppit dem så länge nu. Jag vill verkligen inte tillbaka.

Förstår verkligen inte hur någon kan se något bra i mig. Jag varnar er till och med, berättar för er att ni förtjänar bättre men ni stannar. Jag förstår inte. Bara glöm bort mig, låt mig ruttna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0