Afrika
Jag ser så otroligt mycket fram till vår Afrika resa. Vet inte exakt alla länder som vi kommer att besöka men det kommer bli så himla skönt att komma bort. I tre veckor ska va vandra runt på okänd mark och sova bland lejon. Endast tre nätter på hotell i kapstaden, tält kommer döda mig och min rygg kan jag tänka mig men får väl hoppas att de ordnar sig. Det kommer bli så otroligt jobbigt att lämna alla. Kommer sakna ihjäl mig och kommer säkerligen vilja döda mina familjemedlemmar/släktingar efter flygresan dit. TREJÄVLAVECKOR + LITE MER! kan ni tänka er? Kommer dyka med hajar och om jag har riktigt tur så kanske jag får simma med delfiner. Det kommer bli en sån erfarenhet. Den där veckan i Polen gjorde det inte direkt känner jag, måste bort bort bort. Hade gärna sett en trevlig resa med D någonstans och bara slappna av och ta igen lite tid tillsammans. Men det får väl bli till våren eller kanske till och med ännu längre fram :/
Känner mig på någotvis ganska positivt inställd just nu. Jag vet inte, känner ändå det där som ligger och gnager hela tiden, kan inte riktigt slappna av och vet inte riktigt varför jag känner som jag gör. Eller så är de så att jag inte vill inse det, kan ju se olika faktorer till varför saker är som det är.
Varför kan du inte bara acceptera och gå vidare? Även fast du inte tänker på det skuldsätter du mig i allt jag gör, allting jag gör är fel. Nu vill du inte prata med mig, jag har försökt. Du tittar på mig med en blick som betyder att jag borde skämmas. Som att jag är dum i huvudet. Jag vet inte, men det känns som att det stämmer. Förlåt.
Det var faktiskt min lärare som fick mig att inse att det är du som inte kan släppa taget, du som inte klarar av att se mig med någon annan. Vad ska jag göra? Isolera mig? Hade det känts bättre för dig då? jag har försökt.
Känner mig på någotvis ganska positivt inställd just nu. Jag vet inte, känner ändå det där som ligger och gnager hela tiden, kan inte riktigt slappna av och vet inte riktigt varför jag känner som jag gör. Eller så är de så att jag inte vill inse det, kan ju se olika faktorer till varför saker är som det är.
Varför kan du inte bara acceptera och gå vidare? Även fast du inte tänker på det skuldsätter du mig i allt jag gör, allting jag gör är fel. Nu vill du inte prata med mig, jag har försökt. Du tittar på mig med en blick som betyder att jag borde skämmas. Som att jag är dum i huvudet. Jag vet inte, men det känns som att det stämmer. Förlåt.
Det var faktiskt min lärare som fick mig att inse att det är du som inte kan släppa taget, du som inte klarar av att se mig med någon annan. Vad ska jag göra? Isolera mig? Hade det känts bättre för dig då? jag har försökt.
Kommentarer
Trackback
